Genre: Metalcore/Melodic Death Metal
Förlag: Century Media Records
Detta skriver jag av en enda anledning.
För att detta är ett vrickat jävla bra album.
Hårt som fan. Underbar röst. Vrickat bra låtar.
Dessutom, Quote från wikipedia:
"An iconoclast is someone who performs iconoclasm — destruction of religious symbols, or, by extension, established dogma or conventions."
Jag har inget negativt att säga om dem.
Jag har lyssnat igenom detta albumet typ 15-20 gånger sen jag hittade dem för nån vecka sen.
Jag kan stolt ge albumet en 10/10.
Kommentera gärna så jag får se om någon ens läser. =)
Youtuba Heaven Shall Burn - Endzeit om ni inte hört dem förr.
tisdag 16 mars 2010
fredag 12 mars 2010
Kittie - In The Black (2009)
Genre: Nu Metal/Metal Core
Förlag: E1 Music
Detta bandet har hängt med mig väldigt länge. Jag kommer ihåg att jag gillade Kittie redan som liten valp. (Gissningsvis 13-15 år när jag fann dem.) Minns att skivan Spit snurrade i mina öron ganska frekvent. Tyckte det var asballt med ett band med bara tjejer som spelade metal. (Skyller på puberteten.) Jag kände inte till så många band med tjejer i överhuvudtaget på den tiden. Det var innan, eller precis i början, av min användning av gudagåvan MP3.
Jag tappade dock bort detta bandet ganska rejält, och lyssnade i stort sett inte på det förren förra året. Då upptäckte jag plötsligt att Kittie släppte ny skiva den 15:e September '09. Så, jag tankade ner Spit igen och lyssnade igenom det. Jag kom fram till att det är fan inget klockrent album. Till exempel, när man har briljanta kvinnliga growlare som Angela Gossow från Arch Enemy och Otep Shamaya i Otep så bleknar Morgan Lander och Mercedes Lander från Kittie rätt hårt.
De kan inte direkt hålla tonen vare sig de growlar eller sjunger. Rent musikaliskt är det helt enkelt inget vidare. Men inte bryr jag mig om det, det ger bandet en lite råare ton på något mystiskt vis.
Oavsett. När jag väl fick ner deras nya album, var jag milt skeptisk. Trodde inte många bandmedlemsiterationer och många års frånfall från mitt liv skulle ge något positivt.
Men i detta albumet har verkligen Morgan hittat sin fulla potential. Hennes röst har utvecklats något enormt i mina ögon. Eller öron kanske.
Albumet börjar lugnt med introt Kingdom Come, som bara är lite plink på en gitarr. Men redan i första låten, My Plague, märker jag att hon utvecklat sin röst något enormt. Hon har fått en mycket mer stabil och grövre ton än hon hade i Spit. Jävligt bra utveckling.
Deras låt Die My Darling känns som de plagierat de orden ganska bra från ett annat mycket välkänt band. Men den är faktiskt rätt skön trots det!
Som helhet är albumet dock långt ifrån hundraprocentigt enligt mig. Nog för att de gjort stora framsteg i sina röster. Men de flesta av låtarna känns inte så väldigt inspirerande.
Kan dock ge dem en stor highfive för utveckligen. Jag gillar't!
Hade alla låtarna varit som My Plague hade jag gett dem en stark 8. Men pga att det tappar lite ju senare i albumet man kommer, så får de nöja sig med 6½/10.
MEN. Om ni inte hört Kittie förr råder jag er att youtuba låtarna Brackish från Spit, och My Plague från In The Black!
Håll till godo!
Förlag: E1 Music
Detta bandet har hängt med mig väldigt länge. Jag kommer ihåg att jag gillade Kittie redan som liten valp. (Gissningsvis 13-15 år när jag fann dem.) Minns att skivan Spit snurrade i mina öron ganska frekvent. Tyckte det var asballt med ett band med bara tjejer som spelade metal. (Skyller på puberteten.) Jag kände inte till så många band med tjejer i överhuvudtaget på den tiden. Det var innan, eller precis i början, av min användning av gudagåvan MP3.
Jag tappade dock bort detta bandet ganska rejält, och lyssnade i stort sett inte på det förren förra året. Då upptäckte jag plötsligt att Kittie släppte ny skiva den 15:e September '09. Så, jag tankade ner Spit igen och lyssnade igenom det. Jag kom fram till att det är fan inget klockrent album. Till exempel, när man har briljanta kvinnliga growlare som Angela Gossow från Arch Enemy och Otep Shamaya i Otep så bleknar Morgan Lander och Mercedes Lander från Kittie rätt hårt.
De kan inte direkt hålla tonen vare sig de growlar eller sjunger. Rent musikaliskt är det helt enkelt inget vidare. Men inte bryr jag mig om det, det ger bandet en lite råare ton på något mystiskt vis.
Oavsett. När jag väl fick ner deras nya album, var jag milt skeptisk. Trodde inte många bandmedlemsiterationer och många års frånfall från mitt liv skulle ge något positivt.
Men i detta albumet har verkligen Morgan hittat sin fulla potential. Hennes röst har utvecklats något enormt i mina ögon. Eller öron kanske.
Albumet börjar lugnt med introt Kingdom Come, som bara är lite plink på en gitarr. Men redan i första låten, My Plague, märker jag att hon utvecklat sin röst något enormt. Hon har fått en mycket mer stabil och grövre ton än hon hade i Spit. Jävligt bra utveckling.
Deras låt Die My Darling känns som de plagierat de orden ganska bra från ett annat mycket välkänt band. Men den är faktiskt rätt skön trots det!
Som helhet är albumet dock långt ifrån hundraprocentigt enligt mig. Nog för att de gjort stora framsteg i sina röster. Men de flesta av låtarna känns inte så väldigt inspirerande.
Kan dock ge dem en stor highfive för utveckligen. Jag gillar't!
Hade alla låtarna varit som My Plague hade jag gett dem en stark 8. Men pga att det tappar lite ju senare i albumet man kommer, så får de nöja sig med 6½/10.
MEN. Om ni inte hört Kittie förr råder jag er att youtuba låtarna Brackish från Spit, och My Plague från In The Black!
Håll till godo!
onsdag 10 mars 2010
Arch Enemy - The Root Of All Evil (2009)
Genre: Melodisk death metal
Förlag: Century Media Records
Tänkte mixa upp det lite och behandla Arch Enemys relativt nya platta The Root Of All Evil.
Har inte lyssnat på detta gänget så fasligt länge, har inte direkt fastnat så hårt för dem. De gör bra och stabil musik, men det är inget riktigt orgasmiskt med dem direkt. Angela Gossows röst är äckligt mysig för att vara ärlig, men i övrigt är det ingenting som direkt tar mig med storm.
Denna plattan är dessvärre inget direkt annorlunda enligt mig. Det är samma sköna Arch Enemy-gung, men ingenting som sticker ut. Plattan generellt, som det mesta av Arch Enemys skapelser är sådan musik som jag sätter igång när jag inte vet vad jag vill lyssna på, eller vill ha lite skönt mangel i bakgrunden när jag är distraherad med att programmera eller spela eller göra något annat djävulskap.
Den enda låten som fick mig lite mer engagerad var Bury Me An Angel, spår sex på skivan. För övrigt ett förbaskat bra tal, men oavsett så har faktiskt de fyra orden från refrängen satt sig måttligt på huvudet vissa dagar. Ingenting överdrivet briljant, men om ni ska ta ett smakprov på skivan så tipsar jag er om att inte lyssna på den. Då får ni ett för bra första intryck. Lyssna på den som andra låt istället.
Som avslutning vill jag slå ett slag för den enda nära nog orgasmiska låten Arch Enemy gjort, nämligen We Will Rise, spår tre på skivan Anthems Of Rebellion. Refrängbiten i denna låten är oerhört skön att blåsa på högsta volym och skrämma vettet ur gubbarna och kärringarna nere på stan.
Kontentan är, detta albumet är helt ok. Men inte på något vis orgasmiskt. Ger den 5/10 mest för Bury Me An Angel, och att låtarna låter bra rent generellt.
This is me, fuckin off.
Förlag: Century Media Records
Tänkte mixa upp det lite och behandla Arch Enemys relativt nya platta The Root Of All Evil.
Har inte lyssnat på detta gänget så fasligt länge, har inte direkt fastnat så hårt för dem. De gör bra och stabil musik, men det är inget riktigt orgasmiskt med dem direkt. Angela Gossows röst är äckligt mysig för att vara ärlig, men i övrigt är det ingenting som direkt tar mig med storm.
Denna plattan är dessvärre inget direkt annorlunda enligt mig. Det är samma sköna Arch Enemy-gung, men ingenting som sticker ut. Plattan generellt, som det mesta av Arch Enemys skapelser är sådan musik som jag sätter igång när jag inte vet vad jag vill lyssna på, eller vill ha lite skönt mangel i bakgrunden när jag är distraherad med att programmera eller spela eller göra något annat djävulskap.
Den enda låten som fick mig lite mer engagerad var Bury Me An Angel, spår sex på skivan. För övrigt ett förbaskat bra tal, men oavsett så har faktiskt de fyra orden från refrängen satt sig måttligt på huvudet vissa dagar. Ingenting överdrivet briljant, men om ni ska ta ett smakprov på skivan så tipsar jag er om att inte lyssna på den. Då får ni ett för bra första intryck. Lyssna på den som andra låt istället.
Som avslutning vill jag slå ett slag för den enda nära nog orgasmiska låten Arch Enemy gjort, nämligen We Will Rise, spår tre på skivan Anthems Of Rebellion. Refrängbiten i denna låten är oerhört skön att blåsa på högsta volym och skrämma vettet ur gubbarna och kärringarna nere på stan.
Kontentan är, detta albumet är helt ok. Men inte på något vis orgasmiskt. Ger den 5/10 mest för Bury Me An Angel, och att låtarna låter bra rent generellt.
This is me, fuckin off.
onsdag 3 mars 2010
Before The Dawn - Soundscape Of Silence (2008)
Genre: Melodisk death/gothic metal
Förlag: Stay Heavy Records
Nu i början av min blogg kommer jag förmodligen mest hylla band jag anser är äckligt bra. Detta är definitivt ett av dem. Detta är emotionell tung metal i sitt esse. Vissa av låtarna kan vara lite småsega generellt, men över lag så är detta ett riktigt riktigt bra album. Och detta till stor del på grund av låten Monsters.
Den låten är extremt bra. Jag har lyssnat på den säkert 50 gånger, och har fått folk att gilla Before The Dawn bara genom att visa den låten.
Måste dock inflika att Lars Eikind som sjunger rent har en väldigt speciell röst, som jag kan tycka är dryg vid vissa tillfällen i vissa låtar. Men när Toumas Saukkonen tar i och growlar loss vid de vildare partierna glöms detta helt bort och man försvinner bort i en våg av emotionell awesomeness!
Rent musikaliskt känns det som bandet är väldigt bra sammanspelat rent spontant. Alla instrumenten klickar totalt med varandra, och gitarrslingorna som kommer alltsom oftast i låtarna är riktigt välkomponerade och passar perfekt.
Måste dock säga, efter all denna lovprisningen, att deras album från 2003 - My Darkness känns bättre än detta rent generellt, även om Monsters förmodligen är deras bästa låt.
Så, vad väntar ni på, youtuba Monsters nu om ni inte redan har den på repeat!
7,5/10
Förlag: Stay Heavy Records
Nu i början av min blogg kommer jag förmodligen mest hylla band jag anser är äckligt bra. Detta är definitivt ett av dem. Detta är emotionell tung metal i sitt esse. Vissa av låtarna kan vara lite småsega generellt, men över lag så är detta ett riktigt riktigt bra album. Och detta till stor del på grund av låten Monsters.
Den låten är extremt bra. Jag har lyssnat på den säkert 50 gånger, och har fått folk att gilla Before The Dawn bara genom att visa den låten.
Måste dock inflika att Lars Eikind som sjunger rent har en väldigt speciell röst, som jag kan tycka är dryg vid vissa tillfällen i vissa låtar. Men när Toumas Saukkonen tar i och growlar loss vid de vildare partierna glöms detta helt bort och man försvinner bort i en våg av emotionell awesomeness!
Rent musikaliskt känns det som bandet är väldigt bra sammanspelat rent spontant. Alla instrumenten klickar totalt med varandra, och gitarrslingorna som kommer alltsom oftast i låtarna är riktigt välkomponerade och passar perfekt.
Måste dock säga, efter all denna lovprisningen, att deras album från 2003 - My Darkness känns bättre än detta rent generellt, även om Monsters förmodligen är deras bästa låt.
Så, vad väntar ni på, youtuba Monsters nu om ni inte redan har den på repeat!
7,5/10
Grendel - Harsh Generation (2007)
Genre: Aggrotech (Terror EBM)
Förlag: Infacted Recordings (US release: Metropolis; Russia release: Gravitator)
Detta är ett band som jag av en slump hittade när jag lyssnade igenom en youtubelänk med blandad elektronisk musik. Jag tyckte det lät som de hade ett schysst sound så jag kollade upp dem.
Detta var det första albumet jag hörde med dem. Satt och jobbade medan jag lyssnade på det, så var lite distraherad. Första halvan av albumet var relativt intetsägande för min del först. Lät ganska standard. Väsande röst och skönt elektroniskt beat. Men ingenting särskilt egentligen.
Sen kom låten Dirty.
Introt är ganska standard, lite mysigt. Inte superhårt dunk, men underbart tempo.
Men när en kvinnlig röst halvt viskar fram "I like it dirty, twentyfour seven, I like it dirty, I love it." blir jag genast väldigt intresserad. Höjer ljudet och gungar med i låten, som visar sig vara riktigt mäktigt bra. Dreglar lite lätt över hennes kåta röst genom hela låten.
Men det som verkligen fick mig att fastna för detta albumet var låten efter, Hate This. Introt är bland annat en grabb som skäller ut vad som verkar vara hans flickvän, avslutar med "SUCK ON THIS". Och sen går låten igång hårt! Crankade upp volymen och hela låten igenom är ren och skär orgasm.
Den rekommenderas starkt för alla er som har en weak spot för stark aggressiv elektronisk musik.
Utöver detta innehåller albumet ganska bra låtar, men Dirty och Hate This sticker verkligen ut enligt mig.
Börjar bloggen starkt med att sätta 7/10 på detta albumet.
Hade alla låtar varit i stil med Hate This eller Dirty hade det varit en stark kandidat för en 10 redan där.
Lyssna!
Förlag: Infacted Recordings (US release: Metropolis; Russia release: Gravitator)
Detta är ett band som jag av en slump hittade när jag lyssnade igenom en youtubelänk med blandad elektronisk musik. Jag tyckte det lät som de hade ett schysst sound så jag kollade upp dem.
Detta var det första albumet jag hörde med dem. Satt och jobbade medan jag lyssnade på det, så var lite distraherad. Första halvan av albumet var relativt intetsägande för min del först. Lät ganska standard. Väsande röst och skönt elektroniskt beat. Men ingenting särskilt egentligen.
Sen kom låten Dirty.
Introt är ganska standard, lite mysigt. Inte superhårt dunk, men underbart tempo.
Men när en kvinnlig röst halvt viskar fram "I like it dirty, twentyfour seven, I like it dirty, I love it." blir jag genast väldigt intresserad. Höjer ljudet och gungar med i låten, som visar sig vara riktigt mäktigt bra. Dreglar lite lätt över hennes kåta röst genom hela låten.
Men det som verkligen fick mig att fastna för detta albumet var låten efter, Hate This. Introt är bland annat en grabb som skäller ut vad som verkar vara hans flickvän, avslutar med "SUCK ON THIS". Och sen går låten igång hårt! Crankade upp volymen och hela låten igenom är ren och skär orgasm.
Den rekommenderas starkt för alla er som har en weak spot för stark aggressiv elektronisk musik.
Utöver detta innehåller albumet ganska bra låtar, men Dirty och Hate This sticker verkligen ut enligt mig.
Börjar bloggen starkt med att sätta 7/10 på detta albumet.
Hade alla låtar varit i stil med Hate This eller Dirty hade det varit en stark kandidat för en 10 redan där.
Lyssna!
And so it begins.
Hej.
Namnet är Julian Jönsson, och min grundtanke med denna bloggen är helt enkelt att recensera musik. Jag är normalt sett en person med helt värdelös självdiciplin och en grym förmåga att inte avsluta saker. Så, jag lovar helt enkelt inte att ni kommer få regelbundna uppdateringar, eller att jag ska hålla mig till ämnet på något vis överhuvudtaget.
Dock är mitt mål att lyssna igenom musik, album för album huvudsakligen, i vissa fall kanske jag snackar om någon livekonsert eller dylikt. Jag kommer dessutom bedöma musiken ganska begränsat objektivt. Med detta menar jag helt enkelt att jag kommer inte kasta bort mina fördomar och mina grundläggande preferenser och göra mitt yttersta för att bedöma allting objektivt, utan jag kommer mest bara säga vad jag tycker.
Så. Första uppdateringen lär komma inom kort. Hoppas ni finner det åtminstone lite underhållande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)